Hej! Hurra det snöar. Äntligen. Som vi har längtat. Här är det karnevalsvecka aka Fasching så party, party och maskeraddräkter, fast inte för oss. Vi hörs! Ciao Catharina
Hello! It’s finally snowing. We are so happy! We needed it. Here it’s Carneval week, or Fasching. So party, party and dressing in funny costumes. But not for us. See you. Ciao Catharina
Hej igen, nu har jag haft en vilsamt produktiv helg. 50% vila (inkluderar vila, läsa och kolla på serier) och 50% fixa (stugbokningar, planera nästa veckas middagar och aktiviteter, sortera bland alla papper jag samlat på mig). Så nu är min tyskalektion kvar och att uppdatera er med vad som händer här. Sedan blir det en skön kväll med tänd brasa och prata med ett av mina barn och en kompis på telefonen.
Men veckan började inte så skönt! Jag kände det redan förra helgen… lusten, orken och humöret började ta slut och sjönk till botten. Jag hade heller ingen egen kontroll över planering / aktiviteter under kommande veckan så när måndagen kom föll jag ner i ett hål. Inte så djupt och inte så mörkt, den här gången. Men tillräckligt djup för att känna att nu behövde jag bromsa och ta det lugnt. Jag var kvar i hålet även på tisdagen och halva onsdagen. Jag kände dock att det började lätta på tisdag kväll.
När jag känner så här så vill jag bara vara tyst, kommunicera minimalt med andra (inklusive min man) och sova mer än vanligt. Sedan återgår mitt liv till det vanliga igen, när jag klättrar upp ur min hål.
Varför får jag dessa stunder av depression, vilket jag förmodar att det är? Oklart, men jag har alltid fått det. Genom alla år. Tidigare fick jag dessa allt från varje kvartal till en gång i halvåret. Numera är det en gång per år. Jag har aldrig borrat mig djupare ner i varför, då jag vet att det går över och dessutom att jag alltid har haft dessa, så länge jag kan minnas. Jag ser det som en “vila” och “låt mig vara” från omvärlden.
Det intressanta var att jag efter dessa två dagar hade det enormt svårt att göra min morgonmeditation. Den har känt självklar sedan jag började i januari. Jag har längtat till den men helt plötsligt så kändes den ointressant, MEN jag fortsatte, okoncentrerat och oengagerad, men jag fortsatte i alla fall. Det skall bli intressant att se hur det känns imorgon på måndag.
Hello again, I've had a restful and productive weekend. 50% rest (including rest, reading and watching series) and 50% fixing (booking a holiday home, planning next week's dinners and activities, sorting through all the papers I've collected). So now my German lesson is left and to update you with what's happening here. Then it will be a nice evening with a lit fire and talking to one of my children and a friend on the phone.
But the week didn't start so well! I already felt it last weekend... my desire, energy and mood started to run out and sank to the bottom. I also had no control over planning / activities during the coming week so when Monday came I fell into a hole. Not so deep and not so dark, this time. But deep enough to feel that now I needed to slow down and take it easy. I was still in the hole on Tuesday and half of Wednesday. However, I felt that it started to ease on Tuesday evening.
When I feel like this, I just want to be quiet, communicate minimally with others (including my husband) and sleep more than usual. Then my life returns to normal again, when I climb out of my hole.
Why do I get these moments of depression, which I assume it is? Unclear, but I always have. Through all the years. In the past, I got these anywhere from every quarter to once every six months. Nowadays it's once a year. I've never dug deeper into why, as I know it passes and also that I've always had these, as long as I can remember. I see it as a "rest" and "let me be" from the outside world.
The interesting thing was that after these two days I had a huge difficulty doing my morning meditation. It has felt obvious since I started in January. I've been longing for it but all of a sudden it felt uninteresting, BUT I continued, unfocused and unengaged, but I continued anyway. It will be interesting to see how it feels tomorrow, Monday.
Min ena systerdotter med familj var och åkte skidor i Bad Gastein i veckan, så självklart åkte jag dit och hälsade på dem på onsdag eftermiddag! Det tar ca 1 timmar att åka mellan alla dalgångarna från oss till dem. Det var precis detta jag behövde för att komma tillbaka till mitt normala jag igen. Så skönt!
My niece and her family went skiing in Bad Gastein this week, so of course I went there and visited them on Wednesday afternoon! It takes about 1 hour to travel between all the valleys from us to them. This was exactly what I needed to get back to my normal self again. So nice!
Vi hade det jättemysigt! Vi åt lunch uppe i backen och sedan stannade vi till i hotelbaren innan jag åkte hem igen.
We had a great time! We had lunch up on the hill and then we stopped at the hotel bar before I went home again.
Bad Gastein är numera en bedagad liten alpstad men ändå vacker. Insprängd längst in i Gasteinberget med otroliga höjdskillnader. Bra skidåkning i de olika system också.
Bad Gastein is a bit of a rundown bu still beautiful old alpine town. Scattered deep into the Gastein Mountains with incredible altitude differences. Good skiing in the different systems too.
Dagen därpå åkte jag och maken till Salzburg för att äta lunch och gå i lite affärer. Solen strålade och det var kallt!
The next day my husband and I went to Salzburg to have lunch and do some shopping. The sun was shining and it was cold!
Få turister, så skönt att få Salzburg för sig själv.
Few tourists, so nice to have Salzburg to yourself.
De vackra passagerna är så fina, och typiskt för Salzburg.
The beautiful passages are so nice, and typical of Salzburg.
Haha tog en toalett selfie, japp på toaletten…
Haha took a toilet selfie, yes I’m on the toilet…
Lunchen blev varsin wienerschnitzel på numera klassiska Meissl & Schadn. Här är det enda stället som jag äter schnitzel på numera. Den smälter i munnen. Så gott!!
At lunch we had a Wienerschnitzel each at the now classic Meissl & Schadn This is the only place I eat schnitzel at these days. It melts in your mouth. So good!!
Vi delade på en efterrätt, vi (maken) ville pröva deras cremeschnitte men den var inte alls som vår absoluta favorit i Bled. Jag bad om en koffeinfritt kaffe, för det var efter klockan 11, men det tror jag inte att det var då jag var vaken mellan 03.00 - 05.00 nästa natt.
We shared a dessert, we (my husband) wanted to try their cremeschnitte but it was nothing like our absolute favorite in Bled. I asked for a decaf coffee, because it was after 11, but I don't think that was because I was awake between 3am - 5am the next night.
På fredagen kom ett paket från USA och Montecito från min faster / vän och där fanns det flera godsaker! Hurra! Jag älskar att få paket och hennes är alltid mysiga men flera överraskningar.
On Friday a package arrived from the USA and Montecito from my aunt/friend and there were several goodies in it! Hooray! I love getting packages and hers are always cozy but several surprises.
Fredagen avslutades med en spontanmiddag här hemma hos oss med vänner.
Friday ended with a spontaneous dinner at our house with friends.
Så trots en dålig start på veckan så blev veckan bättre och bättre. Jag är tillbaka full med energi, mina dagliga promenader och meditation mm mm Ha en fin söndag, så hörs vi snart! Ciao Catharina
So despite a bad start to the week, the week got better and better. I'm back full of energy, my daily walks and meditation etc etc. Have a nice Sunday, and see you soon! Ciao Catharina
Hej, i januari kom jag in i läsningen lite mer. Jag läste först Expeditionen, som ni kan läsa mer om här. Sedan tog jag upp Elin Anna Labbas bok “Herrarna satte oss hit”, igen. Jag började läsa den för något år sedan, men man behöver tid för att komma in i boken då det är mycket man måste förstå vad gäller det samiska livet, annat språk och hur de levde mm Även denna bok vann Augustpriset för bästa fackbok, år 2020. Boken handlar om tvångsförflyttningen av samer under runt 1920. Samerna har levt uppe i norr i tusental år, men år 1751 bildades landsgränser mellan Norge/Danmark och Sverige/Finland. De nordiska länderna och Ryssland delar länderna emellan sig, men genom en gränstraktat ges samerna rätt till marken. De får fiska, jaga och bedriva renskötsel helt fritt, och de bor på sommaren i det som nu är Norge och öarna uppe i norr, och på vintern vandrade de tillbaka till inlandet. Men rätten att leva som de alltid gjort försvinner bitvis.
När Norge blir ett eget land i början på 1900-talet vill man ha markerna för sina norska landsmän och 1919 kommer renbeteskonventionen där man begränsar hur mycket en ren får förflytta sig. Och då renarna inte får förflytta sig fritt, får ej heller samerna göra det. De tvångsförflyttas till Sverige.
Denna boken är ett måste att läsa för att vi skall förstå hur vi har behandlat vår ursprungsbefolkning. Och hur de än idag utsätts för rasism och hot.
Jag läste också för ett antal år sedan Maja Hagermans bok “Käraste Herman : rasbiologen Herman Lundborgs gåta”. Hans forskningsområde var rasbiologi, och han reste bl.a. upp till Lappland för att klassificera samerna, som han ansåg vara av en lägre ras. Skrämmande och otäckt.
Nästa bok som jag läste ut är Dr Rangen Chatterjee “Make Change That Lasts”. Den handlar om hur att komma till insikt genom att se innåt, i sig själv. För det är där många av våra problem börjar. Jag är enormt krass, pragmatiskt och icke-nostalgisk, vilket har hjälpt mig att komma över många saker. Men ibland behöver man (läs jag) gå lite djupare och förstå varför jag gör vissa saker, eller inte gör vissa saker. Och denna boken har verkligen hjälpt mig att komma till insikt. En bok att gå tillbaka och bläddra i, kanske en gång per halvår, för att förstärka, ändra, komma till insikt, igen. Jag lyssnar ju också regelbundet på hans podcast.
Hi, in January I got into reading a little more. I first read The expedition, you can read here. After this one I decided to read Elin Anna Labba's book “The Rocks Will Echo Our Sorrow” I started reading it a year ago, but with this book you will need time to get into the history and understand Sami life, a different languages and how the Sami lived, etc. This book also won the August Prize for best non-fiction book, in 2020. The book is about the forced relocation of the Sami around 1920. The Sami have lived up north for thousands of years, but in 1751, land borders were formed between Norway/Denmark and Sweden/Finland. The Nordic countries and Russia divide the countries between themselves, but through a border treaty the Sami are given the right to the land. They are allowed to fish, hunt and herd reindeer completely freely, and they live in the summer in what is now Norway and the islands up north, and in the winter they wandered back inland. But the right to live as they have always done is disappearing bit by bit.
When Norway becomes its own country at the beginning of the 20th century, they want the lands for their Norwegian compatriots and in 1919 the Reindeer Grazing Convention comes into effect, which limits how much a reindeer can move. And since the reindeer are not allowed to move freely, the Sami are not allowed to do so either. They are forcibly relocated to Sweden.
This book is a must-read for us to understand how we have treated our indigenous population. And how they are still exposed to racism and threats today.
A few years ago I also read Maja Hagerman's book "Dear Herman: The Mystery of the Race Biologist Herman Lundborg". His research area was race biology, and he traveled, among other things, up to Lapland to classify the Sami, whom he considered to be of an inferior race. Scary and nasty.
The next book I read is Dr. Rangen Chatterjee's “Make Change That Lasts”. It's about how to come to insight by looking inward, within oneself. Because that's where many of our problems begin. I'm incredibly blunt, pragmatic and non-nostalgic, which has helped me get over a lot of things. But sometimes you (I read) need to go a little deeper and understand why I do certain things, or don't do certain things. And this book has really helped me come to insight. A book to go back and browse through, maybe once every six months, to reinforce, change, come to insight, again. I also listen to his podcast regularly.
Jag har också börjat med två nya böcker. Ännu en svensk bok och en engelsk bok. Och ännu en bok som har vunnit Augustpriset, för årets bästa skönlitterära bok 2025; Lina Wolff “Liken vi begravde”. Jag läste hennes “De polyglotta älskarna” för ett par år sedan, och den var så bra. Liken vi begravde läste jag ut förra helgen. Den är en riktigt bladvändare. Jag tillbringade halva söndagen med att läsa ut den. Den var så bra. Jag fick lite småstadskänsla, från min uppväxt i Uddevalla, när jag läste denna boken.
Samtidigt tar jag mig an Dr Rupy Aujla “Healthy High Protein”. Detta är både en bok som går in på djupet vad gäller protein, bättre tarmhälsa och inflammatorisk mat och den har massa bra recept. Jag brukar ju använda en kokbok under en tid och pröva flera recept, så mina middagar, men även luncher (som är få) men frukostar kommer att komma från denna kokbok under februari / mars. Jag tycker om att lära mig att förstå författarens sätt att laga mat, och det gör jag genom att laga flera recept. Ibland kommer jag fram till att det inte passar mig, ibland att de är perfekta. Vi får se!
I have also started two new books. Another Swedish book and an English book. And another book that has won the August Prize, for the best fiction book of the year 2025; Lina Wolff “Liken vi begravde”. I read her “De polyglotta älskarna” a couple of years ago, and it was so good. I finished reading “Liken vi begravde” last weekend. It is a real page turner. I spent half of Sunday reading it. It was so good. I got a little small-town feeling, from my upbringing in Uddevalla, when I read this book.
At the same time, I am tackling Dr Rupy Aujla “Healthy High Protein”. This is both a book that goes into depth when it comes to protein, better gut health and inflammatory food and it has lots of good recipes. I usually use a cookbook for a while and try several recipes, so my dinners, but also lunches (which are few) but breakfasts will come from this cookbook during February / March. I like to learn to understand the author's way of cooking, and I do that by cooking several recipes. Sometimes I find that they don't suit me, sometimes they are perfect. We'll see!
Nu skall jag börja läsa en skönlitterär bok på engelska; Paul Murray The Bee Sting. Den handlar om en familj på Irland som har problem, var och en på sitt sätt. Jag fick denna rekommenderad av min vän Anne, från Sydney. Vi både älskar att läsa böcker så vi tipsar varandra om bra böcker. Även denna bok har jag börjat på några gånger, men nu så. Det skall bli spännande att komma in i boken och läsa om familjen Barnes och dess öde.
Och sedan har jag ju alla mina deckare som jag lyssnar på som ljudböcker. Perfekt mix om du frågar mig. Ha en fin fredag / helg. Vi ses! Ciao Catharina
Now I'm going to start reading a fiction book in English; Paul Murray The Bee Sting. It's about a family in Ireland who have problems, each in their own way. I got this one recommended by my friend Anne, from Sydney. We both love reading books so we recommend good books to each other. I've also started this book a few times, but now. It will be exciting to get into the book and read about the Barnes family and their fate.
And then I have all my crime novels that I listen to as audiobooks. Perfect mix if you ask me. Have a nice Friday / weekend. See you! Ciao Catharina
Hej februari och hej på dig! Hur har du det? Här är allt bara bra! Jag har ju skrivit en del om vänskap på sistone, både i våra stora familjer, våra barn och alla våra vänner vi har. Varför? Jo, för att jag har insett att alla personer som jag/vi har i mitt iv betyder så mycket för mig, för oss. Man kan bo på olika platser, vara i olika livssituationer, vara i olika faser i livet eller att man tx har tagit en paus från varandra av någon anledning, eller att man har tappat bort varandra någonstans på vägen. Det är så viktigt att fortsätta hålla kontakt. Och jag har också lärt mig att inte svara, är ju också ett svar!
Jag har genom åren också skrivit en del om min BFF, med andra ord min bästis Gunnel. Vi är fortfarande bästa vänner!
Varje morgon, mer eller mindre, skriver vi till varandra och frågar: Vad händer idag?
Det är så mysigt att både få eller skicka ett WhatsApp med bara denna frågan, och sedan “prata” om vad vi gör, vad vi funderar på, vad vi upplevt, väder, glädje, sorg, mm mm. Det känns att vi är så närvarande i varandras liv! Bara genom denna lilla fråga, som vi skickar regelbundet till varandra.
Jag kommer inte att skriva så mycket om vår vänskap här idag, förutom en mycket kort tillbaka blick. Vår vänskap började när vi var åtta är gamla, 1970. Ovan ser ni ett foto på oss när vi skall iväg på ett läger 1973, då är vi 11 år gamla. Vi bor då i Uddevalla, tre gator ifrån varandra.
Hello February and hello to you! How are you? Everything is just fine here! I've written a lot about friendship lately, both in our large families, our children and all our friends we have. Why? Well, because I've realized that all the people that I/we have in my life mean so much to me, to us. You can live in different places, be in different life situations, be in different phases of life or that you have taken a break from each other for some reason, or that you have lost each other somewhere along the way. It's so important to keep in touch. And I've also learned that not answering is also an answer!
Over the years, I've also written a lot about my BFF Gunnel. We're still best friends!
Every morning, more or less, we write to each other and ask: What's happening today?
It's so nice to both receive or send a WhatsApp with just this question, and then "talk" about what we're doing, what we're thinking about, what we've experienced, weather, joy, sadness, etc. It feels like we're so present in each other's lives! Just through this little question, which we send to each other regularly.
I won't write much about our friendship here today, except for a very brief look back. Our friendship began when we were eight years old, in 1970. Above you see a photo of us when we were going to a camp in 1973, when we were 11 years old. We lived in Uddevalla at the time, three streets apart.
Efter Uddevalla flyttade vi 1982 till Göteborg tillsammans och där började vi hänga med Gunnels bror Lasse. Han har alltid haft många kompisar, både de sk “Uddevalla-kompisarna” såväl som “Handelskompisarna”. Det blev mer och mer de senare gänget som vi umgicks med, då vi alla pluggade på universitetet tillsammans . Vi hade det så kul, tillsammans i flera år. Och japp, då var det på modet att vara topless.
After Uddevalla we moved to Gothenburg together in 1982 and there we started hanging out with Gunnel's brother Lasse. He has always had a lot of friends, both the so-called "Uddevalla friends" as well as the "Handelskompisarna". It became more and more the latter gang that we hung out with, when we all studied at university together. We had so much fun, together for several years. And yes, back then it was fashionable to be topless.
Vi hängde mycket på Smögen. Gunnel och jag och alla killar.
We hung out a lot at Smögen. Gunnel and I and all the guys.
Här är vi på en förfest, hemma hos någon kompis i Göteborg, mitten på 80-talet.
Here we are at a pre-party, at a friend's house in Gothenburg, in the mid-80s.
Här hälsar jag på Gunnel i Göteborg 2022, där Gunnel fortfarande bor med sin familj. En fantastiskt mysig långhelg tillsammans med jul och advent, extra allt. Visst ser vi fortfarande ganska lika ut?
Here I am visiting Gunnel in Gothenburg in 2022, where Gunnel still lives with her family. A wonderfully cozy long weekend together with Christmas and Advent, extra everything. Surely we still look quite similar?
Den sista gången vi såg varandra IRL var på min dotter Gabriellas bröllop, september 2024. Här med våra män. Och nu dröjer det tyvärr mellan varven tills vi ses. Men vi har en sådan fantastiskt grund att stå på, med så många år tillsammans, så när vi väl ses märker vi inte att vi har varit ifrån varandra. Då vi skickar meddelanden, foton och inspiration till varandra hela tiden via WhatsApp.
Nu i helgen har vi bestämt att vi skall ses i juni, här hos oss. Det skall bli så mysigt! Innan dess kommer vi dock att ha fått och skickat massa “Vad händer idag?-meddelanden” till varandra.
Ha det så fint! Vi hörs! Ciao Catharina
The last time we saw each other IRL was at my daughter Gabriella's wedding, September 2024. Here with our husbands. And now unfortunately it will be a while between rounds until we see each other. But we have such a fantastic foundation to stand on, with so many years together, so when we see each other we don't notice that we have been apart. Because we send messages, photos and inspiration to each other all the time via WhatsApp.
This weekend we have decided that we will see each other in June, here at our place. It will be so cozy! Before then, however, we will have received and sent a lot of “What's happening today?” messages to each other.
Have a great time! See you soon! Ciao Catharina
Hej, tänk att vi har haft 70 soldagar! Nu är det dock oklart om de har varit i rad då maken hörde det på vår lokala tv-kanal, men jag insåg efteråt att budskapet var oklart. Först tänkte jag att det var i december och januari, men haha de månaderna har ju “bara” 62 dagar tillsammans så då måste det vara vår vintersäsong. Vi har haft fantastiskt soligt vinter! Och kallt! Helt otroligt! Och fantastiskt!
Här ser ni solen gå upp bakom bergen, och den som vinkar är min äldsta dotter som i julas var ute i skidbacken tillsammans med maken, vid åtta på morgonen. Här står jag vid vår matplats, med utsikt mot skidbacken, och vinkar.
Hi, we have had 70 sunny days! However, it is unclear whether it’s been in a row since my husband heard it on our local TV channel. At first I thought it was in December and January, but haha those months only have 62 days together so then it must be our winter season. We have had a fantastically sunny winter! And cold! Absolutely unbelievable! And fantastic!
Above you see the sun rising behind the mountains, and the one waving is my oldest daughter who was out on the ski slope with my husband last Christmas, at eight in the morning. Here I am standing at our dining area, with a view of the ski slope, and waving to her.
Soliga dagar betyder ju blå himmel. Härligt! Här står jag i vår trädgård.
Sunny days mean blue skies. Beautiful! Here I am standing in our garden.
Långpromenader i solen. Vilket här betyder att man vanligtvis går i dalgångarna. Vi har ett mikroklimat här, och här ser ni Tauern i bakgrunden, som är ett stort bergsmassiv i söder. I vanliga fall betyder mikroklimatet att vi får massa snö. Men just denna vinter har Tauern hindrat oss från snö som kommer söderifrån. Och i norr är det Hochkönig, som är bergsmassivet i norr. Och som i år också har hindrat snön att komma till oss. Överallt snöar det en halv meter varje vecka men inte hos oss. Inte denna vintern.
Long walks in sun. Which here means that you usually walk in the valleys. We have a microclimate here, and here you see the Tauern in the background, which is a big mountain in the south. Normally the microclimate means that we get a lot of snow. But this winter the Tauern has prevented us from snow coming from the south. And in the north it is the Hochkönig, which is the mountain massif in the north. Which this year has also prevented the snow from coming to us. Everywhere it snows half a meter once a week but not here. Not this winter.
Uppe i bergen, alltid lika vackert och soligt. Ja, åtminstone alltid lika vackert men inte alltid soligt.
In the mountains, always as beautiful and sunny. Well, at least always as beautiful but not always sunny.
När maken är ute och åker skidor ber jag honom att ta några foton så att jag får se hur det ser ut uppe i backarna. Jag saknar dessa vyer i massor.
When my husband is out skiing, I ask him to take some photos so I can see what it looks like up on the slopes. I miss these views so much.
Visst är det vackert?
Beautiful, right?
Här är från den tiden då jag fortfarande åkte skidor, och jag älskade det. Men sedan ett par år tillbaka, har det blivit sporadisk skidåkning och denna vinter inget alls. P.g.a min rygg. Och mina knän. Och min höft. Men hoppet lever. Och visst är det vackrare och mer fantastiskt att vara uppe på topparna än nere i byn. Men jag njuter av sol, snö och blå himmel var jag än är här i alperna. Nu verkar vädret dock bli lite mer instabilt, mao mildare väder och ingen sol. Men det är helt ok! Ha en fin torsdag! Vi ses! Ciao Catharina
Here is from the time when I was still skiing, and I loved it. But for a couple of years now, skiing has become sporadic and this winter none at all. Because of my back. And my knees. And my hip. But hope lives on. And of course it is more beautiful and more fantastic to be up on the mountains than down in the village. But I do enjoy sun, snow and blue sky wherever I am here in the Alps. Now the weather seems to be a bit more unstable, meaning milder weather and no sun. But that's totally ok! Have a nice Thursday! See you! Ciao Catharina